Börjar detta inlägg med en bild på mitt första, och än så länge enda barnbarn. Lille Elvin, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån mig. Idag är han 1 1/2 år, men fortfarande lika glad, som på detta foto.
Idag är den här bloggerskan inte så kaxig från det ena till det andra. Har sedan jag var barn haft återkommande problem med min rygg. Inte värre än att jag kunnat leva med det, men efter att jag en gång för drygt 10 år sedan cyklade med 18 kg blomjord i ryggsäcken så har det blivit värre. Jag har inte konstant värk, men i perioder är det så illa att jag haft tankarna på att ska det vara så här att leva så vete tusan om jag vill vara med. Nu är jag inne i ett skov med smärta igen. Kan inte påminna mig att jag gjort några oförsiktiga rörelser, även om jag är medveten om att jag emellanåt kan göra det i stunder då jag inte har någon smärta. Nej, nu började det en natt och då var jag mig veterligen inte uppe och gick i sömnen och lyfte tungt eller så. Ligga på rygg går inte, inte heller på mage. Vill ju helst sova på ena eller andra sidan, men man ligger ju inte stilla en hel natt, och varje gång jag försökt vända mig från ena sidan till det andra så har jag fått hjälpa till att liksom lyfta (svårt att beskriva) det ena benet över det andra för att på så sätt kunna rulla över. Detta har förstås gjort att jag sovit som en kratta, och det tar på psyket. För är det något jag är i behov av så är det en helt natts ostörd sömn. Jag vet, stretching, stretching, stretching hjälper. Men så lätt att glömma bort när man inte har ont. Nåja, det går väl över den här gången också förhoppningsvis.
Tyvärr kan jag inte gå några promenader med mina älskade settrar som ryggläget är, men nu har jag T tack och lov. Dessutom har vi en stor inhägnad naturtomt där de kan få rasa av sig i det fall vi båda är krassliga samtidigt. När T fick bältros i höstas och jag var inne i ännu ett skov av ryggsmärta, så har de ändå kunnat röra sig fritt bland stockar, stenar och granar och få utlopp för sitt rörelsebehov. För motion det behöver en irländsk setter. Och tankeverksamhet. Annars blir de odrägliga. Uppfödaren jag köpte först Nelly ifrån (och sedan Vilda) frågade mig när jag ringde och undrade om hon hade några valpar kvar om jag haft en irländsk setter tidigare, och det hade jag ju. Två hanar i mitten på 90-talet, Morris och Minor. Uppfödaren jag ringde ville inte sälja en setter till någon som inte har erfarenhet av rasen sedan tidigare. Det skulle nog inte jag heller vilja om jag vore uppfödare. Riktigt seriös uppfödare är hon. Istället för som allt för många gör att köpa en hund på Blocket, till en kanske billig penning och sponsra någon oseriös uppfödare som bara vill tjäna pengar och inte ser till hundarnas bästa. Tyvärr läser jag på en Facebook i en grupp jag är med i "Irländsk setter" hur ofta det finns settrar till omplacering. Folk, många, verkar köpa en setter utan att förstå vad de kräver/behöver för att må bra. De är ju så vackra. Javisst är de det. Men tänk efter gott folk skulle jag vilja säga, varför vill just du ha en setter. Är det för din egen skull, eller för hundens skull.
Ja det här med hundar är något som ligger mig varmt om hjärtat. Och har alltid gjort. Minns när jag var liten och mina dumma (skratt) föräldrar vägrade mig att få en hund. Jag fick låna min morbrors lilla pudel, Lotta, på sommar- och jullov. De kanske trodde de skulle få ta hela ansvaret, vad vet jag. Men, om de skulle vakna, så skulle de nog fatta :)
Kommentarer
Skicka en kommentar