Tankar från Paradiset

Börjar detta inlägg med en bild på mitt första, och än så länge enda barnbarn. Lille Elvin, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån mig. Idag är han 1 1/2 år, men fortfarande lika glad, som på detta foto.  Idag är den här bloggerskan inte så kaxig från det ena till det andra. Har sedan jag var barn haft återkommande problem med min rygg. Inte värre än att jag kunnat leva med det, men efter att jag en gång för drygt 10 år sedan cyklade med 18 kg blomjord i ryggsäcken så har det blivit värre. Jag har inte konstant värk, men i perioder är det så illa att jag haft tankarna på att ska det vara så här att leva så vete tusan om jag vill vara med. Nu är jag inne i ett skov med smärta igen. Kan inte påminna mig att jag gjort några oförsiktiga rörelser, även om jag är medveten om att jag emellanåt kan göra det i stunder då jag inte har någon smärta. Nej, nu började det en natt och då var jag mig veterligen inte uppe och gick i sömnen och lyfte tungt eller så. Ligga på rygg går inte, inte heller

 Åh vad jag längtar efter vår och grönska, antar att många känner likadant. Men många gillar ju snö och vinter jag vet ju det.  Nu ska jag berätta om mitt i särklass absoluta värsta vinterminne som jag än idag kan drömma mardrömmar om. Det var när T och jag var i Lofsdalen för 6 år sedan. Det som skulle bli en härlig skotersemester i mars när vårsolen förhoppningsvis hade börjat värma blev en skräckupplevelse. Det såg ut att bli en fin dag när vi vaknade, om än ganska kall. Vi hade sett ut en skoterled runt fjället Sömlingshågna som vi läst skulle vara väldigt fin. Och det var den ju, till att börja med. Fina leder och strålande sol, om än lite bistert som sagt. Vi stannade till vid foten av Sömlingshågna för att gå in i en grillkåta och värma oss innan vi påbörjade turen uppför fjället.  Halvvägs upp på fjället hände det något. Solen försvann och det blev en väldigt konstig färg på himlen, svår att beskriva, blå men ändå inte blå... Det började yra små, små korn av snö som kändes som

  Ja då var jag här igen efter ett långt uppehåll, ett under att jag hittade tillbaks till bloggen. Men skam den som ger sig. Nu gäller det bara att komma ihåg alla funktioner, men det reder sig förhoppningsvis med tiden. Idag är det kyligt i Paradiset och har så varit under en längre tid. I morgon blir det plusgrader, konstigt hur kroppen klarar av så här stora temperaturskillnader. Varken Nelly, på bilden, eller Vilda den andra settern, gillar kyla och vill helst vara inomhus vilket jag tackar för. Jag hoppas jag klarar av att hålla liv i bloggen, jag älskar ju att skriva. Jag har inga förhoppningar om att få en massa följare, det är inte därför jag skriver utan enbart för min egen skull. Och jag tror inte mina grubblerier och tankar intresserar någon annan än mig själv. Men det är väl bra nog det.