Åh vad jag längtar efter vår och grönska, antar att många känner likadant. Men många gillar ju snö och vinter jag vet ju det.
Nu ska jag berätta om mitt i särklass absoluta värsta vinterminne som jag än idag kan drömma mardrömmar om. Det var när T och jag var i Lofsdalen för 6 år sedan. Det som skulle bli en härlig skotersemester i mars när vårsolen förhoppningsvis hade börjat värma blev en skräckupplevelse. Det såg ut att bli en fin dag när vi vaknade, om än ganska kall. Vi hade sett ut en skoterled runt fjället Sömlingshågna som vi läst skulle vara väldigt fin. Och det var den ju, till att börja med. Fina leder och strålande sol, om än lite bistert som sagt. Vi stannade till vid foten av Sömlingshågna för att gå in i en grillkåta och värma oss innan vi påbörjade turen uppför fjället.
Halvvägs upp på fjället hände det något. Solen försvann och det blev en väldigt konstig färg på himlen, svår att beskriva, blå men ändå inte blå... Det började yra små, små korn av snö som kändes som småspik som kröp in under visiret på hjälmen. Långt borta på kalfjället såg vi ett 50-tal renar och det blev en nästan kuslig stämning. Vi stannade till för att fota renarna och diskuterade om vi skulle vända och åka hemåt, men vi bestämde oss för att fortsätta då vi trodde att vi inte hade så långt kvar innan vi rundat fjället. Vädret blev sämre och sämre och det började bli svårt att se själv leden och ledmärkena. Vid det laget var jag rädd, på riktigt väldigt rädd! Nu skäms jag för att berätta, men vi hade varken dryck eller något ätbart med oss, och jag tänkte att nu är min sista stund kommen. Jag kommer avsluta mitt liv ihjälfrusen på kalfjället.
När vi började se topparna på träden så tänkte jag tack gode gud, men då var det längre kvar än vad man kunnat ana. Leden går ju inte fågelvägen direkt.
Vi måste haft änglavakt den dagen. För fram kom vi, till Våffelstugan i Lofsdalen. Där fanns inga mer gäster än vi och personalen stirrade storögt på oss och undrade om vi verkligen varit uppe på kalfjället. Och det hade vi ju...
Vi värmde oss i Våffelstugan innan vi påbörjade hemresan till själva Lofsdalen, en resa på cirka 1 timme.
Så dumdristiga vi varit, och T var ju ändå en van skoterförare. En läxa för livet fick vi.
Nu är skotern såld. Om jag saknar den? Behöver jag knappast svara på.
Kommentarer
Skicka en kommentar